Bekanta som deklarerar att de aldrig tänker bli vuxna blinkar åt mig. Barn vars föräldrar också är barn.

Barn träffar så många främmande idag att man inte vågar tänka på hur det påverkar deras psyke. Hur kan en pojke bli kär i en flicka då han varje dag möter minst ett halvt tusen kvinns på gatan; gamla, unga, mobila, avklädda, med problem, aptitliga, oaptitliga, kursdeltagare, blondiner, mörka, intelligenta, dumma, alla (möjliga).

Vi har dömt barnen till polygami, och eftersom var och en av oss har lite av barnet inom sig gäller det alla oavsett ålder. Betyder det slutet för den sanna kärleken?